Har just samtalet med min namne om självkänsla och hur tusan den byggs upp och raseras livet igenom som något slags evighetsprojekt som aldrig blir klart. Att grunden läggs i unga år och dina föräldrar håller i de viktigaste verktygen och penslarna när bilden ska målas. Sen i tidig vuxenålder eller någe är du själv ansvarig för det där. Snälla människor kan hjälpa dig och elaksinnade fucka upp. Man (läs jag) borde fan skaffa nya tools, sluta se sig själv i svart (och vitt) och vara nöjd med den man är. Ta till vara på bra grejer och arbeta bort de kufiska fasonerna (inte alla för vissa är roliga). Framförallt ska det underutvecklade emotionella livet få sig en upphottning. Men det är enklare sagt än gjort när allt man vill göra är att titta på lättsmälta tv-serier och slippa tänka på nåt alls som ens är 1,5 % jobbigt.
Snart har äggen kokat klart och jag ska fortsätta lyssna på bonnie prince billy.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
men man behöver inte vara ensam. :) man kan få stöd av sin mamma och pappa i vuxen ålder också, och av sina vänner. :) annars blir det ju bara för mycket.
Nej det är sant. Fast man har ju lite mer ansvar själv nu. men det är sant..de fina i din omgivning ska icke underskattas. Och tänk att du själv kan vara med och stärka någon annans självbild (uh vilken pretto självhjälpsblogg det urartar i).
Visa ord Marie. Dessvärre finns det en jävla massa folk som bidrar till att sänka ens självbild. Men så är jag kanske lite väl bitter bara för att jag har fått höra ett antal gånger hur tjock jag är under senaste 2 veckorna).
Linda: men dina arbetskamrater verkar ju ha konstans eldsvåda i sina mentala proppskåp. Sånt där beteende borde det var skottstraff på. Och ens självbild är fragil som inget annat. sluta med sånt!!!
Skicka en kommentar